MLI

Efter att ha sprattlat i tandläkarstolen med blå "sockiplast" på fötterna är jag äntligen på jobbet.

Jag har kvidit som ett litet barn, haft tårar i ögonen och lyssnat på tandhygienistens kurrande mage i 45 minuter. Tandsten är ett otyg och jag önskar jag hörde till den skara som slipper detta, men icke! Jag har bedövning i halva käften och den verkar inte vilja släppa. Mitt ansikte är snett och jag dregglar fortfarande utan att jag vet om det, dessutom låter jag som ett fyllo när jag pratar och gör ibland ofrivilliga pruttljud med överläppen.

- häj och schvälkommen, vad chan jach schtå till tchjäsnchst med?


Det är tur att jag tröstar mig med lite godis såhär på lunchen, äta kan jag fast bara med vänster käkhalva och då passar godis bättre än mat, hrm. Jag har blivit klappad på axeln och fått höra att jag är såååååå duktig flera gånger. Vissa kanske skulle tycka att det är självförtroendehöjande, men det är det inte kan jag berätta. Jag känner mig som en riktig tönt. Dessvärre har jag lyckats bita ur en lagning från forntiden så det är bara att hoppa i stolen igen på torsdag för att slippa tandvärk under julledigheten. Fast då med en handfull stesolid i magen och sen sover jag som ett barn i tandläkarstolen och resten av dagen.

Vad det kostade? Inte en aning, skicka en räkning sa jag och försvann fort som en avlöning ut genom dörren.

Det är synd om mig...jättejättesynd. Snyft.