MLI

The big efterlysning:

Jo faktiskt är det sant. I hela Sverige dessutom i ungefär 48 timmar. Jag var inte själv förstås, med mig hade jag min partner in crime: Lotta.

Det begav sig sommaren 1995. Mamma släpade med mig på en kryssning till Finland tillsammans med hennes väninna. Jag var inte ett dugg sugen, men jag tror det var under den tiden när jag faktiskt inte var betrodd att stanna ensam hemma en hel helg. På kryssningen träffar jag till min stora glädje ett gäng äldre killar från Tyresö. De hade hela kittet från start med öl och en bergsprängare med Absolute Music-cd på högsta volym redan i hamnen. Jag sneglade lystet på en av dom redan där innan påstigningen, men gick snällt upp till hytten och la mig för att sova under tiden mamma & CO klampade runt på båten. Efter bara en kort stund knackar det på dörren. Jag öppnar och där står hela packet, rätt packade redan och resten av den resan är hemlig historia, men kär blev jag ju såklart.

Väl hemma planerar jag för nästa Stockholmsresa och fyller Lotta med så mycket vackert snack om killens snygga kompis att hon blir kär innan hon hälsat på. Vi får givetvis inte åka, det är totalt uteslutet och våra föräldrar nästan skrattar när vi frågar. Så vi tar helt enkelt saken i egna händer. Listiga som 2 rävar stjäl vi 1500:- av Lottas pappas sparpengar, vi bokar varsin tågbiljett och till och med en Finlandskryssning igen. Den här gången i fingerade namn, Lotta Engberg bland annat...

Sen tar vi X2000 till Stockholm. I rökkupén sitter vi och drar Marlboro efter Marlboro och är så nervösa och upprymda så vi håller på och dör. Vi är säkra på att vi i princip har FBI efter oss vid det här laget. Killarna hämtar upp oss på Centralen och sen bär det iväg. Vi partar som om det vore 1999 och det finns verkligen inga bekymmer på jorden. Förutom att pengarna börjar sina och tågbiljetterna vi beställde var enkla resor bara..Men DET är ju inga STORA bekymmer i två tonåringars hjärna. Vi fortsätter partyt på kryssningen. Morgonen efter, när det är dags att gå av båten säger killarna till oss att de ska kliva av vid en annan utgång för att "bara" kolla en grej. Visst säger vi, som två blonda muppar, vi ses i hallen sen.

Jo, tjena. Lantlollorna är blåsta så det skriker om det. Vi sitter tålmodigt och väntar men till slut är den enda person som befinner sig i hallen en Indier med hörlurar och skurmaskin. Då är det dags att börja inse fakta och vi börjar gråta..

Lotta: Emelie..har du nå pengar?
Jag: Nja..tror det är slut..*snyft*
Lotta: Men snälla leta..*snyft snyft*
Jag: Ja, åhh kolla! En femma!
Lotta: Jamen den kan vi ringa för!
Jag: Vart?
Lotta: Hem?
Jag: Hem?!! Är du galen, vill du dö?!

Till slut tog jag mod till mig och gick till mynttelefonen och ringde hem. Svaret jag fick  i andra änden var: "gå till närmsta polisstation, ni är efterlysta!"

Det här med efterlysning gjorde oss något upprymda kan jag säga. Shit, vad skulle vi göra? Ducka för snutbilarna eller vaddå? I Stockholm var det första dagen på Vattenfestivalen. Sjukt mycket folk och sjukt varmt och lantlollorna utan pengar trodde inte det var så värst långt till centrum från Värtahamnen...Jo, tjena nr 2...

Vi gick i en EVIGHET med en kundvagn från Konsum som vi fraktade våra väskor i som två äkta bagladys.

Vid första polisstationen stormar vi in, helt slut av vår långa promenad. Där är världens kö med turister som råkat ut för ficktjuvar och gud vet allt. Lotta stormar fram till luckan och säger: Ursäkta, kan vi få gå före? Vi är efterlysta!
Damen i luckan bara titta på henne med en uttråkad blick och säger: Ta en kölapp som alla andra och sitt ner.
Lotta vrålar något ohörbart och jag tror nästan vi ska bli gripna för att hon beter sig som hon gör, men ingen bryr sig så vi bestämmer oss för att dra till nästa. Tror ni det duggar tätt av stationer i Stockholm? Inte så tätt som man skulle önskat..Så vi knatar iväg igen dragandes på den förbannade kundvagnen. Efter många om och men kommer vi dit vi en gång startade, Centralstationen. Där blir vi äntligen tagna på allvar och får sitta i ett förhörsrum i 5 timmar medans poliserna frågar ut oss, myndigt bannar oss och säkert garvar åt oss i fikarummet och faxar efterlysningar mellan sitt kontor och Falun. När timmarna har gått kommer Lottas moster Janet och möter oss för att sätta oss på tåget hem.

Hem kom vi även om Lotta tänkte sitta kvar och fortsätta till Mora när hon såg sina föräldrars bistra miner på perrongen.

- Aldrig jag går av! Kolla in mina föräldrar! Jag kommer få stryk och inte få gå ut på ett år! Jag sitter fan kvar =(

I polisrapporten står det bla: Välsminkade, ser äldre ut än de är. Haha jo..ja fy farao...dä va tider dä!

Jag är fortfarande lite sur på syster som var 7 år vid tidpunkten. Hon fick ett välformulerat brev av mig att lämna till mamma. Eftersom hon inte kunde klockan var instruktionerna att lämna när Bolibompa började för att ge oss ett bra försprång. Den lilla råttan lämnade redan efter fritids...kl 14...Trots det fick hon sin muta, en stor burk med tuggummin. Rätt billig muta om jag får säga det själv och det var ju tur med tanke på hur ungen svek mej.