MLI

Mina kära små nötter, jag ska nu berätta i korta och även långa drag om min helg i hufvudstaden.

Jag har stått på en mässa i två dagar vilket har resulterat i fötter som gör skitont. Duntofflor hade varit grejen eller möjligtvis något så töntigt som "fotriktiga" skor. Men det är för loosers, själv körde jag högklackat i dagarna två och jag betalar för det i just detta nu..aj.

Jag har träffat båda mina svärföräldrar och det var toppen! Bättre kan man inte önska sig. På fredagen en god middag hos svärfar med flickvän (heter det så?) och på lördagen lunchsällskap på mässan med svärmor. Endast en incident inträffade och nästan en liten olycka. Det är väldigt lite för att vara mig.

Kycklingen på middagen satt snitsigt ihop med 2 långa tandpetare som man skulle dra ut med en liten tång innan man högg tänderna i den. Problemet var att just mina 2 satt som fastvuxna i berg och jag slet, drog, slet, drog, slet och drog, skapligt obemärkt, men med svetten lackande och paniken stigande. Det gick bra tillslut, ingen blev ihjälstucken av rekylen när jag fick loss dem, maten var god och sällskapet och vinet likaså.

På mässan efter lunchen med J och svärmor kom de förbi mig för att säga hej då och lämnade över en mugg med kaffe. Veckans varning: sätt aldrig ett tuggummi under en het pappmugg och håll kvar fingrarna ok? De satt fast under muggen och det var fan tuggummi överallt. Det började dra ihop sig till att ta avsked och jag tog initiativet till en kram istället för handskakning. När de gått fick jag kämpa i ungefär tio minuter med att bli av med allt klet...Nej, jag är inte jordens ljushuvud, mina kollegor var också snälla och noga med att påpeka det mellan skrattanfallen efteråt.

På söndagen hade jag så ont i mina klackefötter att jag helst ville lägga mig ner i fosterställning och gråta i vår monter. Men istället höll jag naturligtvis en god min och torkade tårarna när ingen såg. Jag drog sen som en avlöning klockan 14 när mitt pass var slut och in mot Centralen för att möta Älsklingen. Halvägs där inser jag att jag har glömt plånboken på mässan och när jag är helt framme inser jag även att jag saknar datorn. Så istället för att käka lunch med J fick vi slänga oss på första bästa pendel och dra ut till Älvsjö igen...jättekul. Inga applåder tack. Väl tillbaka på stationen fick vi vår mat och vi avnjöt den samtidigt som vi betygsatte liggbarheten hos förbipasserande. Den blev aldrig särskilt hög, förutom de gånger vi tittade på varandra. Jonas är nämligen en tolva av tio möjliga. På Cityterminalen skulle jag kunna sitta en hel dag och bara glo på spännande människor. Själv är jag en grå mus som tyst passerar förbi folk, medans vissa har en tendens att etsa sig fast på hjärnan länge. Snygga som fula har de något intressant över sig.

Oundvikligen bar det av till tåget efter ett som vanligt sorgligt och hjärtslitande avsked. Har jag berättat för er att jag har en pojkvän som inte är av denna värld? Klart jag har. Mitt eget romantiska lilla nutcase. Det är svårt att beskriva den mannen i ord, han måste egentligen upplevas men det tänker jag ju givetvis inte erbjuda så ni får hålla tillgodo med mitt tjat. Om alla människor var som honom skulle världen defintivit vara ett bättre ställe och alla som hade en sån ömsint andra hälft skulle vara lyckliga livet ut. Just nu saknar jag honom så det gör ont i hjärtat...

Idag är plånboken borta igen. Förmodligen kvarglömd någonstans på Centralen. Varför leva ett ospännande liv i snålhet liksom. Bättre att överraska någon annan jävel och göra den glad med sina sista slantar. Yähäääy...!....!....

Sa jag att jag behöver en assistent? Några Mbit med extra minne skulle fungera också.

Adjö.