MLI

Det är nästan så jag föredrog febern som varade i 1,5 dygn för då var det synd om ynkliga lilla jag.

Nu när den här förkylningen ifrån helvetet gått över till en supersnorig och rinnande näsa som utan att förvarna slår om till det mest täppta jag någonsin varit med om, så är jag bara äcklig.

Äcklig! Hör ni det?

Tur jag är själv här, jag nyser över hela datorn stup i kvarten och jag ser hur basiluskerna dansar jenka över skärmen.

Nepp, chefen ringde just och undrade vad fan jag satt kvar här för. Det var ju lunch. Knäppo, ska han inte vara glad att jag svarade? Tänkte han innan han ringde att: äh, jag ringer, hon svarar ändå inte? Jag fattar inte....

Salladen till lunch igår överkördes av en hemtransport av flottig pizza igår kväll. Killen som ringde på för att leverera maten såg livrädd ut när jag öppnade och vände om och sprang nästan innan jag skrivit min signatur på kvittot. Så förjävlig såg jag ut. Jag hade förhoppningar om att min strålglans skulle bestå trots två gapande svarta hålor till ögon och grådaskig hud med en röd näsa. Tydligen inte. Men det kunde han ha den snåljåpen. Jag betalade 30 kronor för 2 liter Cola, utan tvekan inköpt på Lidl för 6 spänn, men ska jag vara helt sanningsenlig var det värt vartenda öre. Jag skulle göra det igen.

Så nu är det alltså lunch, det var det jag ville komma till. Och jag har ingen matlust eller någon som helst aning om vad jag ska äta. Funderar starkt på om inte lite godis skulle vara det ultimata? Jag är ju trots allt sjuk.

****