Hej hej, hemskt mycket hej!
Någonstans långt inne i kroppen pirrar det av lust att skriva...Men jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en tillfällighet serni.
Mja... Jag ska fnula på det här en stund.
Jag har varit lite busy nämligen. Jag har sålt av halva mitt hem, eller åtminstone en massa bråte och jag har gnott och fejat så att den dära Jåhnas överhuvudtaget ska få plats och trivas med sin söta rumpa. Affärerna har gått mycket bra, Tradera och jag är numera tighta vänner. Däremot ekar det i både garderober och skåp och det är lite otäckt. Men jag har insett att livet känns sundare om man inte hamstrar grejor som om man när som helst skulle bli belagd med köpförbud i 3 år.
Det är en rätt härlig känsla att kunna öppna klädkammaren utan att bli attackerad av ett berg med kläder och galgar. Visst har jag förbannat min mamma ett antal gånger för att hon slängt sådant som skulle varit coolt vintage numera, men jag tror ändå att Hampus inte kommer anklaga mig för att ha sålt ett par röda lackdojor med matchande väska om sisådär 10 år. Kanske iallafall. Hans läggning är nog än så länge oklar, han älskar ju både AIK och färgen rosa. Men det känns som det kvittar, kärlek är bra och så länge inte ungen blir en kriminell odåga har jag lyckats. Nu när vi ändå är inne på kärlek (och snusk, det hör ibland till) så kan jag berätta vad ungen kläckte ur sig häromveckan i soffan:
- Mamma, kan inte du och Jonas göra sex?
- Va? Göra sex, vad är det för nåt?
- Ahh..du vet..göra sex..
- Förstår inte vad du pratar om, berätta mer (elakt, jag vet, men jag kunde inte låta bli).
Då böjer sig Hampus fram och viskar så jag knappt hör:
- Det är ett finare ord för knulla mamma.
- Eh..jaha..
- Jag vill ha en lillebror.
- Oj, du och jag ska nog prata lite. Ähum.
Och så var det sagt. Vet ni hur svårt det är att hålla masken när sånt här ploppar ur munnen på dom små liven? Extremt svårt. Man vill helst lägga sig ner och vridas sönder av skrattplågor men det kan man ju inte. För ungarna är det ju gravallvarligt och hur schysst vore det att bara skratta rakt ut? Tur det finns toaletter med lås och vattenkranar som dränker kluckande ljud från morsors halsar. Ett tips bara.
Nä, nu ska jag äta pepparkakor. Världens bästa frukost och det är ju fredag. Då får man göra vad man vill nästan.
Bloggish torkish
Jag har, om någon undrar, haft en strålande och fantastisk helg precis som vanligt i min darlings sällskap.
Jo, jag lämnade en "typ av walk over" till min pojkvän i TP i lördags, men säg inget han skulle bli så ledsen då. (Jag svarade fel med flit på frågan som skulle gett mig vinsten och sen gav jag honom en enkel strax därefter. Man är väl inte mer än kvinna, man måste ju låta männen få burra upp fjäderdräkten emellanåt)
Nej, jag skojade, men det kunde ha varit så att jag gjorde det. Jag är en hemlighetsfull dålig förlorare som vill ha något att skylla på.
Jag är liksom sämst på TP, men enmans TP suger anyway. Kan hända att jag kikade för djupt i grogg glaset också, japp, vi skyller på den.
Jag är dock grym på de rosa frågorna. Jag gillar rosa, om det nu har nåt med saken att göra.
Nej hörni, jag återkommer en annan dag, det jag skriver nu suger ändå. Ikväll ska jag (om jag orkar) läsa era bästiga bloggar och hoppas ni skrivit en massa mer än vad jag har gjort i helgen!
Till dess - häj då.
Såg ni?
Såg ni den supersnygga-söta-mamman på förlossningen?
Så jävla snygg var hon. Låg där med rosiga kinder och porslinshy. Perfekt och snygg i ett förlossningsrum. Sa jag förlossningsrum? Ja. Det är svårt att vara snygg där inne liksom. Fråga mig, mitt i vintern, blek och glåmig och nyspydd äntrade jag det rum jag skulle vistas i de närmsta 11 timmarna och råma som en vält ko, en riktig läckerbit.
Men sen kom krystvärkarna och då var hon inte så jävla kaxig längre. Moha...ha...
Själv satt jag i soffan och knep ihop med benen så jag närapå fick kramp. Aj.
Jo, jag grät en liten skvätt också, jag är förjävla känslig.
Maj lövläj...
Det är jag och det vore onödigt att spricka. Även om det inte skulle vara helt osannolikt att jag gjorde det såhär efter sena kvällsmiddagen. Proppmätt var ordet.
Jag är sjukt kär, förälskad, älskad och lycklig! Det är märkligt att jag var "för rädd" för att önska mig själv det bästa en gång i tiden och så bara "tjoff" så fick jag det. Bara sådär, hm, undrar vad jag får böta med i framtiden för det....
Livet kan egentligen inte bli så mycket bättre. Jo, han kunde ju vara här förstås, min älskling. Men han kommer på fredag och stannar till söndag.
Åh, varför kan man inte bara: "Beem me up!" Vad enkelt det vore...
PuSsAh!
Onödiga medmänniskor
Jag har nyss levererat en glömd läxbok till ungen på andra sidan stan. På den lilla turen lyckdes jag med konststycket att nästan köra över en barnfamilj och en annan bilist. Bilisten skiter jag i, han satt i en fin BMW och lite sura miner klarar jag av. Värre var barnfamiljen som skulle gå över ett övergångsställe. Det var kolsvart, de hade inga reflexer och jag hade imma på insidan av rutan.
I sista stund insåg jag dock att det spatserade ett gäng och tvärnitade såklart. Lade huvudet på sned och formade ett "oj då" med läpparna samt log lite sådär halvcharmigt som bara jag kan. Men se det går den tjurisen inte med på utan knackar med fingret mot huvudet och grymtar medans han går över med unge och barnvagn.
Är det något jag inte tål så är det såna gester, särskilt när man erkänt sitt misstag.
Faktum är att jag avskyr, hatar och föraktar såna gester från folk jag inte känner.
Till saken hör att denna lilla white trash-familj går varje dag till Hemköp och handlar. Det är en snuskfamilj och nej, jag dömer inte bara efter utseendet, jag råkar ha inside information på det här. De ska fan inte peka "kockobengo" åt mig.
Jag hade god lust att slita mig ur bilen, kuta fram till karln och läxa upp honom i både det ena och det andra angående planerade matinköp, vettigheten i att bära reflex mm. Istället hytte jag näven mot framrutan som en ilsken 65-åring och skrek okvädesord tills jag blev hes. Faktum är att jag svor hela vägen dit och hem sen.
Jaha, och var vill jag komma med detta? Använd en fucking reflex, det finns äldre i trafiken som inte ser så bra. Såna som mig. Helst skulle ni lysa som en julgran och gärna blinka, men man kan ju inte få allt.
G´najt.
Muahahaha
Men men.
Häromdagen fick jag ett surt brev från en kund. Jag får det ibland eftersom jag arbetar som reklamationsansvarig. Nu lusläste jag det hela för att kunna svara på ett vettigare sätt än jag skriver här. Tro´t eller ej, men jag kan vara riktigt fin i mitt skriftliga språk. Kunden var helt klart upprörd när han skrev brevet och avslutade med bostadsort och underskrift. Kunden bor i Tumba. Gissa om jag garvade läppen av mig när han skrivit Rumba. Synd det inte var ett frågetecken efter, då hade jag kunnat svara:
- Nej tack, jag dansar inte.
För övrigt var han tvungen att skriva under med Civilekonom. Så sjukt töntigt, det struntar väl liksom jag i. Ska jag bli rädd för att han ska kasta siffror eller räknestickor efter mig? Dessutom tror jag 1800-talet ringde och ville ha tillbaka alla sina ekonomer som utexaminerades då.
Funderar på att elda lite runt kanterna på svarsbrevet. Det ser lite respektingivande och mystiskt ut, ungefär som gamla tidens kalasinbjudningar till sjörövarkalas eller nåt.
Mupp.
***
It happens in Dalarna!
Det var en väldans tur att man inte befann sig på den vägen när Åke 45 kom glidandes (eller försökte) med så mycket sprit i kroppen att man undrar vart blodet fick plats. Nu var det ju tur att farbror Blå inte hade så mycket att göra och de hann åka dit innan Åke hade hunnit köra ihjäl sig själv ner i diket. Eller möjligtvis hade han väl brutit en tå när motorfordonet välte över honom i ett lerfyllt dike någonstans på en 50 väg mitt ute i ingenstans. (Centrala Smedjebacken ÄR mitt i ingenstans).
Det är så väry intressant liksom, nästan lite läskigt, som Cops. Vilka fler kommuner och län har det? Va, va, va? Men så har vi ju ett världsarv här också, pilutta er! Det händer mycket här helt enkelt, det är bara att leva med den vetskapen. Känns lite tufft ibland att vara ett kändislandskap, but what to do?
När vi nu ändå är inne på länkar så kolla in Knugen HÄR. Jag får aldrig nog av det här klippet och jag skrattar lika högt varje gång. Mest för att människorna i publiken ser ut som ett knippe hönshjärnor när han kläcker det där fantastiska uttalandet. Han är förvisso inte mer än människa men hur klantig får man bli liksom. Han måste haft potatismos i hjärnan den dagen och är därmed ursäktad för jag vet precis hur sånt känns. Grötigt och saggigt.
Kyss på er!
Onödigt vetande om 30 minuter av mitt liv.
Jomen visst serni, avslutade dagen lycklig som en jag vet inte vad och skuttade in i bilen för att bege mig hemåt.
Nästan...nääääästan framme är det tvärstopp i båda körfälten och jag hör på radion att det inträffat en olycka. Ok, det här kanske låter väldigt själviskt men det var efter arbetstid, kallt och jag hade på sin höjd en centiliter bensin kvar eftersom jag är en latmask och drar ut på tankningen in i det sista. Det är ett tråkigt moment helt enkelt.
Så där står jag, strandad och med ett batteri i luren som piper varannan sekund. Boooring. Men så öppnar sig en lucka. Bredvid vägen finns en av och påfart för bussar och en buss backade just tillbaka till hållplatsen för att släppa av lite folk. 2 bilar följer efter och så jag i hopp om att kunna snirkla sig ut på gång och cykelvägen vi vet finns däruppe. När jag nu står inträngd mellan bilar i fel färdriktning på fel väg så ser jag att det är inte så jävla bara naturligtvis.
Första bilen är en jeep och jag svär på att den jäveln visste vad han gjorde när han lurade oss alla andra upp på den där vägen. Med däck breda och höga som på en traktor jobbar han sig upp för slänten av grus. Nästa bil tvekar och kör bara fram en liten bit men jag märker att gubben i Peugoten ångrat sitt val. Det har jag också kan jag meddela. Nu börjar jag överväga för och nackdelar med att äga en frontspoiler. Bra flugfångare. Sen då? Ingenting. Så jag tar ut en så vid sväng jag kan på den lilla lilla enfiliga vägen och klättrar samma väg.
Det knakade lite...jo det gjorde det, men med hög musik på och en tung jävla fot på gasen så märker man inte sånt man inte vill märka, så det så. Väl uppe kikar jag åt sidan. Killen bakom mig i den splitternya mercan med kjolpaket ser förjävla missnöjd ut. Han har liksom insett att han är fångad i en fälla. För en gångs skull är jag lycklig över Forden - modell Escrot. På gång och cykelvägen knatar ett gäng besvikna busspassagerare och jag vevar ner rutan och erbjuder skjuts. Ja inte till världens ände då, men ner till stan iallafall och en glad tjej hoppar in.
DÅ kommer första sms:et:
"Vad har hänt?"
Vadå tänker jag och svarar med att jag är glad idag, jag har fått löneförhöjning. Nästa låter inte vänta på sig:
"Jamen du har ju avslutat ditt förhållande på FB, du är ju singel!?"
Nu jävlar blire fart på Forden och tjejen bredvid ber ungefär 3 gånger om att få stiga av men jag övertygar henne att det inte är nåt problem att skjutsa ända till stan. Såhär i efterhand gissar jag att min bilkörning ihop med sms:ande med fingervantar, styrning med knäna, felväxlingar för att jag var så uppjagad, inte riktigt var drömmen för henne. Well, jag släppte av bruttan som kastade sig ur bilen. Jag vill tro att hon var uppriktigt tacksam även om jag hade svårt att höra vad hon sa med gråten stockandes i halsen.
Så det var min kväll, den är ju inte slut än men nu är det bara spännande tvättning kvar på schemat.
Och så får vi givetvis hoppas att ingen blev allvarligt skadad i trafikolyckan. Det enda jag hittills vet är vad som står HÄR.
Och så tackar jag min lyckliga stjärna över att inte jag åkte fem minuter tidigare från jobbet idag.
Amen.
Oh happy days!
Själv är jag bästa tjejen på kontoret! (Och den enda men det hör inte till saken) Idag fick jag en löneförhöjning och frågar ni mig är den satans välförtjänt. Jag älskar mitt jobb men gudars ska veta att det sliter på psyket. Jag sitter på min röv hela dagarna men ändå är jag totalt utmattad när jag kommer hem. Jag är mer slut än jag var när jag kutade runt 6-8 timmar i sträck på Systembolaget. Den psykiska utmattningen är många gånger värre och det är den jag får en stor dos av på jobbet varje dag. But still...tack vare mina kollegor är det värt det varje dag, vi har liksom kul i allt det jobbiga.
Men skit i det nu, jag skickade ett mejl till den chef jag ansåg mig ha närmast (vår VD är jag lite rädd för) och jag tänker delge er andra som funderar på att be om löneökning. Feel free att kopiera hela texten och smacka in egna siffror, jag döljer mina som den Svensson jag är.
Här kommer det, autentiskt:
Hej och God Måndag!
Jag vill snacka lön och jag undrar om jag får ta det med dig? Jag vill helst göra det med dig, så jag gör det.
Jag antar att det är fel tid att fråga, men är det någonsin rätt?
Jag fick min senaste höjning för lite drygt ett år sedan och är nu stolt innehavare av **.000 riksdaler före skatt i månaden.
Men. Jag vill höja till samma nivå som X (som är av manligt kön) hade i flera år innan han nyss fick högre: **.000:- Jag gör minst lika hårt arbete som honom och jag är sällan sjuk och i princip aldrig hemma för VAB.
Dessutom är jag förbannat trevlig, lojal och en jävel på att koka kaffe. Och fattig.
Tack på förhand. (Har jag sagt att jag älskar dig?)
Svaret kom idag:
Det är klart du är värd det.
Det kostar dock en stor kram =)=)=)
Från 1:a november har du nu **.000:-
It worked. Och jag är häppy as a fish.
Gissa om jag gnolar på den HÄR idag och dansar som en knäppskalle i stolen? Det är förövrigt originalet som förövrigt är absolut bäst.
Bye!
Help wanted
Exempel på vad jag gillar:
Dean R Koontz
David Eddings
Dan Brown
Liza Marklund
Självbiografier, gärna om historiska personer
Älskade också hela serien "Sagan om Valhalla".
Hon har visserligen skrivit fler böcker, men det var inte just hennes sätt att skriva som jag fastnade för utan mer storyn och hennes andra böcker har inte ett liknande innehåll.
Det finns en bok skriven av en svensk författare om hur Stockholm invaderas av zombies eller nåt. Jag vet att den fick grymt bra kritik men jag minns varken författarens namn eller titeln. Help?!
Jag gillar däremot inte Håkan Nesser eller Stephen King. Jag vill heller inte läsa böcker av typen "Pojken som kallades Det" eftersom det är mer än vad mitt hjärta klarar av för tillfället.
Så ge mig nu ett grymt förslag eller två, det är ganska akut!
***
PS, känner ni hur seriöst detta inlägg blev? Holy crap...Me is väry beundrad of mejself.
Självdiagnos:
Jag vill minnas att sist jag hade det så hade hela familjen det och vi levde på pencillin i en evighet.
Så imorgon måste jag nog ringa till en vårdcentral och gråta ut en smula. Jag och Jonas skulle ha fest i helgen som kommer (själva, vi är bra på det) men det ser väldigt mörkt ut för alkohol och pencillin är ingen god idé att förtära tillsammans.
Så därför tog jag just en "rom och julmust", mest för att det är så jävla synd om mig och för att romen är för dyrbar för att bara stå dag ut och dag in i barskåpet utan att få luftas. Gott är det ska ni veta, en lime hade suttit fint i glaset men man kan inte få allt här i världen.
Å gud, jag sitter här på mitt arsel framför en tv som är knäpptyst, jag stängde av ljudet och slarvade bort dosan. Det är så typiskt mig och nu har jag drabbats av alkoholförlamning, sån där som man får när man dricker puttelite ibland (ni vet vad jag menar väl?) och jag orkar inte leta på den.
Botten upp och godnatt! Här ska sovas, öronen hettar och jag börjar se dubbelt.
Tv´n får stängas av som på den gamla goda tiden. Manuellt via trestegsmetoden. Alltså jag har tre steg fram till tv´n, drygt värre, det är blir en omväg till sovrummet.
Den som kallar mig lat nu är..är...ÄR..helt jävla rätt ute och cyklar.
Ha-ha, ha den äran!
Många är de bloggar som hyllar sin far idag. Jag har ju ingen. Eller jo, jag har, men it´s complicated.
Men så kom jag ju på, att jag har ju en som är mer farsa än min biologiska! Han är allas vår Peppe (eller Pippe som Hampe sa när han var putteliten) även kallad Peter. Han är klippan bredvid min mor och han ställer upp i ur och skur när det behövs. Han är världens bästa pappa till världens bästa lillebror och världens bästa stand in-pappa till både mig och min syster. Dessutom funkar han mer än utmärkt som morfar till lilleman och barnvaktar flera timmar i månaden för lillemans och min skull. Tillsammans med min mamma och mormor utgör han stommen i det som kallas min familj och utan någon av dem skulle livet bli både hårt och tufft. Så därför, Peppe, grattis på fars dag!
Stora bamsekramar från en tacksam plastdotter som sliter på ditt tålamod ibland, men som är evigt glad över att du existerar =)
Dags för dagens spänning
GÅ!
Ni läste rätt, enligt bästa vännen Lotta kan jag se flaggorna till Hemköp från mitt vardagsrum men det är inte riktigt sant. Det är en skola ivägen. Men jag ska alltså inte ta bilen, jag ska gå.
Fy fan vad jag är bra. Det ska bli otroligt spännande att se lite människor också, det känns lite halvläskigt efter 1,5 dygn inom 4 väggar. Risken finns att jag får akut torgskräck och gömmer mig bakom kak-hyllan men just nu känns det långt borta. Jag känner mig ultramodig och extremhurtig så snart går jag medans jag har flaggan i topp.
Hjälp:
Jag har ont i halsen och nacken, det har jag haft i 3 dagar nu utan övriga symptom på dödssjuka. Kan någon säga vad det är? Den lilla hypokondrikern inom mig har redan skrivit testamente och ringt Fonus för förberedelser och sånt kostar pengar vilket jag inte har. Därför vore det bra om någon av er ställde en diagnos. En diagnos långt ifrån döden tack.
Ikväll ska jag äta glass och läsa era bloggar. Det ska bli lövläj, jag har haft datorförbud för mig själv sedan i fredags och tänkte hålla mig till imorgon men det sprack.
Oki, nyss hemkommen. Har ni sett att de börjat sälja pepparkaksdeg i affärerna? Det var det första jag såg. Jag begrundade förpackningen en lång stund och tänkte tillbaka på den gamla goda tiden när man var liten och obehindrat kunde käka deg direkt ur förpackningen. Det var ingen som rynkade på näsan då inte, för man var ju liiiiten. Hur skulle det se ut nu? Nu skulle folk undra om man var dum i huvudet alternativt gravid och dum i huvudet.
Skulle det vara så konstigt då? Det är ju inte så att det inte är lika gott nu. Men nu ska man hellre äta ost och kex och sånt när man lyxar till det som vuxen. Jag tycker det är lika lyxigt med deg ur plastförpackning. Äh!
Det var bättre förr, det var det...
Näpp!
Helgen ska spenderas på följande sätt:
Fredag kväll: Självdöd i soffan i all sin enkelhet med lilleman och lillebror. Eventuellt ett halvt dövöra till Idol innan jag stupar i säng. Innan jag stupar i säng kommer jag garanterat göra den där grejen jag alltid gör när jag är sketatrött. Går in på toaletten som en zombie runt 21.30, famlar mig fram till handfatet för att tvätta mig och borsta tänderna. Ser något blinka rött i ögonvrån och inser att det är den proppfulla tvättmaskinen som inte tömts på 3 timmar efter att ha blivit färdig. Lyfter händerna mot taket och skriker desperat ut ett "VARFÖR?!" Suckar, och kör in händerna och drar ut iskall och skrynklig tvätt. Typ så, vareviga helg samtidigt som jag muttrande undrar varihelvete min städhjälp håller hus.
Lördag dag/kväll: Spenderas först tillsammans med mamma på loppis. Jag har rensat som en gnu i veckan och nu jäklar åker en massa skit ut. Det har rensats leksaker till förbannelse och Action Man gubbar, Ninja Turtles, riddare, bilar, motorcyklar och annat som är inköpt för tusentals kronor ska säljas för en fjuttig tia styck. Igår idkades viss dragkamp om en del leksaker fram och tillbaka mellan "sälja-lådan" och "spara-lådan" inte så mycket tårar fälldes men väl ett och ett annat gutturalt grymtande från min sons strupe. Då skulle han hört hur jag grät inombords, jag som haft koll på prislappen från start. Dessutom plockar ungen åt sig varenda spänn, kan tyckas lite orättvist eller hur? Mja, mja.
Kvällen ska nog även här ägnas åt självömkan och återigen en viss självdöd i soffan.
Söndag dag/kväll: Hoppas på vackert väder, lite promenader, nytvättad bil, god mat och mysigt sällskap i soffan framför en bra film med tända ljus. Ahhh...lovley...
Sorry! Det där var mitt önsketänkande som antog skriftlig form. Det blir istället pissväder, nudlar och sms:ande med kärleken och tidigt sänggående. Sjukt spännande, jag längtar...
Trevlig helg på er sugarpies!
Åh! (angående mitt psykbrytsinlägg)
Ni är för bövelen så jäkla goa att jag vill lägga mig raklång över skrivbordet här och skratta och gråta en skvätt av lycka!
Tänk att vi aldrig träffats, ändå älskar jag fan er. Ni gjorde min morgon med era kommentarer och ni ska veta att ni som lämnat en - det är bland annat er jag läser varje dag.
Som en klok kvinna skrev - "men så blir jag förbannad eller lycklig över något, och plötsligt inser jag att det är för min egen skull jag bloggar :-)"
För precis så är det ju till stor del. Men eftersom min blogg inte är en dagboksblogg utan mer en...Jag vet inte, humor blandat med bitterhetsblogg? Och därför känner jag att jag måste leverera just det varje dag. Det roliga är dock att varje gång jag haft en liten session i mitt svarta hål så kommer jag igen med ny kraft. Löve black håls.
Nej, vi borde träffas hörrni. Jag känner i varenda märgpipa att vi borde fyllna till och göra nåt tok tillsammans! Hur, var och när vet jag inte, men den där Färjan känns lockande. Någon gång på vårkanten kanske när julhysterin har lagt sig, alla sportlov är över och alla plånböcker åter är i normalt skick, dvs tjocka av pengar och inte kvitton?
Var det någon som såg S.O.S Gute igår förresten? Jag hörde världens bästa svar på en fråga om varför inte en av brandmännen skulle vara med och springa maraton: Jag springer inte, det är ett flyktbeteende.
Tack du gode brandman för den repliken. Den kommer jag bära med mig resten av livet. Jag kan nämligen inte springa, jag ser ut som en älgkalv på hal is och jag tycker det är grymt jobbigt och onödigt. Varför springa och flåsa när man kan gå och andas normalt?
Pwfff..
Det här inlägget vill jag tillägna: Fröken Gud, Honung, Satu, Mina, Malson och J. (Ni hittar dem alla i min länk-lista).
Jag vill tacka min mamma och min pappa (nä, stryk pappa) och min syster och resten av min familj. Ni är underbara. Jag vill tacka min producent och han som ger eld åt min drivkraft - J och även min kollega Kenny. Jag vill tacka Burger King för att ni har restaurangen så nära mitt kontor och jag vill tacka Dollar Store som säljer billig drift - socker. Jag vill tacka polackerna här ute för att de släppte in mig igår när jag låst mig ute och även tillverkaren av FORD som fått mig att inse att det finns bättre bilmärken att välja på. Jag skulle kunna hålla på en evighet, men tacktal är jobbiga så jag ger mig. (Jag vill tacka mina grannar som hade sex igår kväll, jag blev glad för er skull och somnade med ett leende på läpparna).
Det var allt. Tack.
En liten släng av graviditet
Jag har kikat runt lite och läst bloggar på sistone där innehavaren varit gravid. Särskilt bra är den HÄR.
Det jag slås av är att det finns något outgrundligt tvångsmässigt städande och fejande hos de flesta gravida. Jag kan ju bara tänka tillbaka på hur det var själv. Min kära barnmorska sa till mig att magen jag hade skulle bli platt som en pannkaka ca 3 veckor före utsatt tid. Hon var stensäker på sin sak eftersom ungen var så stor och "redan färdig". Jag älskade henne. Ett tag.
Istället gick jag tio dagar över tiden och det var inga roliga tio dagar. Jag sprang i trappor istället för att ta hissen med flit, gärna upp och ner två gånger. Jag slet åt mig alla matkassar vid storhandling redan i åttonde månaden för att sätta lite press på det lilla livet inuti mig och bar tungt, men inget hjälpte. Jag skurade varenda centimeter av lägenheten, liggandes, krypandes och ålandes precis varje dag. Det fanns alltid något att städa även om de dammkorn jag såg förmodligen bara var ren och skär inbillning på slutet. Jag har aldrig haft det så rent hemma som i januari och februari, år 2000. Man kunde slicka golven och i näsan fanns alltid en svag doft av Grumme.
Jag fejade med tandborstar, rensade rör och slangar och i skafferiet stod allt i bokstavsordning. Allt för att det skulle vara kliniskt rent och fint när bebisen kom hem.
Kanske, kanske har man ett medvetande långt bak i skallen som säger att man inte kommer orka med något av det där de första månaderna efter att man kommit hem från BB.
Men sedan mars 2000 har allt förfallit och min skala på städnivån har sjunkit med sisådär 99%.
Ungen ja, han var en Biggie. Nästan 57 cm lång och vägde 4,8 kg.
Jäpp....tack gode gud för ryggmärgsbedövning.
Amen.
Totally empty
Jag sitter och läser (era) fantastiska bloggar, bloggar där människor uttrycker sig som...som jag vet inte vad! På ett otroligt bra sätt i alla fall. Dessa bloggare har verkligen förmågan att skriva kul, intressant och bra VARJE dag. Jag får ångest av sånt. Dessutom är inläggen lagom långa och väldigt underhållande och inte sällan skrattar jag så tårarna rinner här bakom skrivbordet.
Gud, man kunde få krupp och mindervärdeskomplex för mindre.
Och jag mår verkligen uselt mitt i min lilla läslycka och vill bara lägga ner mig själv med tanken "varför finns jag och min blogg egentligen"?
Men så lyckas jag läsa några riktigt kassa bloggar om absolut ingenting. De skriver inte ett dugg roligt någon gång och stavar grymt fel och sov nog på varenda svenska lektion (jag sov på hälften) och så känner jag mig såhär:
En liten vardagshjälte som inte har många men iallafall några som bryr sig om en. Med mina ca 40-45 läsare om dagen roar jag ju en liten massa och det är ju alltid något. 1 läsare hade också varit något (min mamma) men ändå. Äh, jag stannar kvar en stund till och ber om ursäkt för min lilla kris. Be om ursäkt är jag tämligen duktig på och jag gör det ofta.
Förlåt. (För att jag ber om ursäkt jämt)
Mja. Kompromissa, vad är det?
Om ni inte hittar kärleken så kan ni ju alltid ta jobb som domptörer på en cirkus eller nåt.
Shit för att leva ihop med en av dom, stackars karlar. De lär inte få en syl i vädret i framtiden, ej heller ha en egen åsikt (om den inte passar väldigt bra förstås) och den egna viljan kan de lika gärna lägga åt sidan. Gnag gärna lite på ett eget underben också så att de ser att ni gör vad som helst för dom.
Programmet borde döpas om till "Ensam Mamma Söker Redan Kuvad Och Klar Man."
Fast jag tror att de är undergivna i sänghalmen. (Mammorna alltså.)
Det är nog det enda stället som den sidan kommer fram, men det är bara för att lura männen att "makten" är delad. Det är den ju egentligen inte utan det är bara ett spel för galleriet med lite kvinnlig list på toppen.
Snart så..
Nu är jag så förbannat och innerligt trött på alla suckers som försöker ta livet av mig varje morgon.
Jag ska bara rita nåt fint i paint först så alla förstår vad jag menar. Det kommer bli jävligt tydligt. Sen ska jag sälja bildfan till expressen och till aftonbladet så att varenda kotte kommer se vad jag menar.
Om jag är bitter?
Så inihelvete. Nästa gång väjer jag inte undan. I sanningens namn behöver jag faktiskt en ny kylare och då hoppas jag att Gerthrud 47 år och hennes Merca får huven tillknycklad så den ser ut som en Mazda när jag är klar. Och Gerthrud..ja hon kan gärna få nackspärr på livstid.
Åver änd aut.
Äh, vafan?!
Jag gissar på båda men skyller just nu allt på bloggen.
BlOgGjÄvEl!
Nåt är knas, jag slår snart sönder en vas. Eller går loss på telefonen, den fånen. Mohahaha. Kul nähäj.
Jag borde bli rapartist. Men just nu skulle jag nöja mej med en funktionabel och funktionibel blogg.
Tack så länge.
AMEN.
